Det goda samhället einar askestad

Har den svenska kulturtraditionen någon framtid, eller är kulturarvet hotat, och i så fall av vem? Författaren Einar Askestad ger en inblick i kultursverige av idag, en värld av politisering, intolerans och korruption. De mediala och politiska stjärnorna, utförda av sig själva, helt oförmögna att ta in andra åsikter och röster, lägger texten om tolerans och andra saker ur sig själva.

Den nya Justitiekanslern spelade på den tiden in i bristen på ansvar i media och etik. Folk slutar och undrar vad som händer.

Samtal med Samhället: Einar Askestad

Jag går till poesirummet och gör vad jag måste göra. Undrar nästan vilken typ av svar? Sedan reciterar han långa aggressiva dikter där Allahu Akbars ord är de enda som inte talar arabiska, och när översättaren ger oss de svenska versionerna är det stormig poesi som är typisk för de aktuella områdena. En äldre kvinna räcker upp handen och frågar om slöjan, ska en Muslim bära den?

Det är som en psykisk sjukdom, eftersom hjärnan och språket i sig är skilda från både verkligheten och människorna själva. Två imamer sitter på varje hopfällbar stol och svarar på besökarnas frågor. Skojar de? Jag tar ett år. Precis som lögner upprätthålls genom lögner ger media och politiker varandra sin legitimitet, och intellektuellt och moraliskt förfall blomstrar i sin egen validerade och skyddade järnvägsvärld.

För en tid sedan fick jag en utmärkelse från Svenska Akademien. Jag bestämmer mig för att ta en promenad runt utställningsgolvet. Den andra var en kvinnlig poet som vittnade i domstol till förmån för en annan i media hatfull och, genom äktenskap med akademin, släkt med mannen. Ja, vad är mysteriet? Ju längre bort från verkligheten, desto viktigare blir det att vara ensam.

Du stjäl bort i ingenting, ord är utspridda, du skrattar överdrivet, som kommer att kastas bort i ingenting, vilket tyvärr är precis vad du är. Kanske måste du lida för att förstå hur illa det är. Gud är stor, ja, ännu mer än så, så att säga. Jan Guillou och Jens Liljestra kommer att förklara att den verkliga intellektuella bygger på Wilhelm Mobergs för mycket frihet och nationella stämning.

I den friska luften. Vi vet att massinvandring är en konspirationsteori. Jag tror att samtalet kommer att genomföras på svenska. Hon rusar fram och ropar att jag är brun, att jag inte är människa, och att jag är en kvarleva av patriarkatet. Jag inser plötsligt hur illa det är.

Det är ungefär som om det skulle hänga kors på väggarna i kommunala och statligt ägda lokaler

Jag kontaktade kulturchefen och fick reda på att hon inte uppskattar min upprörda ton och att nämna det i artikeln berättigar mig inte till något svar. Ära, ekonomisk lättnad. Hon kontaktas omedelbart av media på ett sätt som bekräftar lidandet. Muta. En djup Kristen vän klagade ofta på mig. Jag måste dö av världen, säger hon. Sluta mata dina känslor med mycket krossade ord och tankar om det minsta.

Betalning. Cirka tio meter från dörren får den självutnämnda drottningen på Paskalidou Bokmässa en uppfattning om mig. En av dem, en seniorförfattare, var en gammal vän till den medlem som media hatar starkast i akademin, en äldre kulturell man, utbildad, konservativ, och detta diskvalificerade författaren från det litterära priset. Behovet av uppmärksamhet har drunknat i behovet av uppmärksamhet.

Metaforer är lika slitna som grandiosa. En sak som jag redan vet är att jag inte kommer tillbaka på bokmässan förrän kultursverige är tillbaka. Dessutom anger artiklar och podcasts inte att alla deltagare frivilligt ska avgå, eftersom de har målat Akademins namn och ära i leran. Nej, De vill inte ha oss. Det farligaste är att prata om dig själv som en kvinna som inte frågas av män, säger författaren.

Min vän pratar om det, jag måste rapportera en kvinna, men jag är trött efter en lång resa och alla intryck från den dagen. Idag är alla medel tillåtna. Så mitt brott lät. Även de som hanterar kultur tror att de själva är det viktigaste, inte litteratur eller konst eller andlig konversation som sådan, nej, att du var tvungen att lyckas medge, att förmedla.

Einar Askestad resonerar fram ett svar som säkerligen chockerar en del

Jag skriver om det moderna Sverige ur olika synvinklar. Boken heter Nuck. Hon förstår inte. På väg till poesirummet dras min blick mot en affisch: - året då den politiska barnboken återvände. Som med den gamla vanan stannar jag vid SVD-båset.

Ge inte ovärderliga krafter din uppmärksamhet. De representerar inget bra. Den andra gästen heter Johannes Anyuru, och han pratar också med en mellanpräst som har en vän till en vän, som råkar gå in i en fråga om muslimsk terrorism, och författaren svarar att vi ska prata om Vita som begår terroristbrott och att muslimer finns i Sverige Det anses vara främmande och att det är rasism.

Vilket är vad mina kriminella skum på akademin betalade mig för. Alla begrepp om svensk identitet är sköra, har jag läst. Utbudet är stort, kanske lika stort som det mellan Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Nej, tidningen hittade vad du behöver och publicerades och komprometterade min identitet. För mig finns inte mediala Sverige längre. Vad har jag gjort?

Av de sexton som belönades fann tidningen tre som skulle bevisa tidningens tes om korruption. Jag bestämde mig för några nätter sedan. Och det slutar vid den muslimska federationens ställning. Pedagogiskt slår jag på biffen och undrar hur hon skulle känna om jag spred att hon fick sitt chefsjobb för att hon skrev en massa X och låg med Y och Z.

men nej. De vill inte att du inte vill ha dig. All omsorg, allt ansvar, all ära, all objektivitet, rök och bli något hotfullt som ska avväpnas, exploderade. Jag kunde läsa i morgontidningen att jag fick priset inte för mina litterära kvalifikationer, utan för att jag stödde akademin. Omöjligt, därför, till ett litterärt pris. Jag förklarade att det här är allvarligare än det här, att äran av mitt namn har tagits, men inser snart att hon inte förstår vilken typ av missbruk du gör.

Vi flyttar ställningen till DN. Helst om någon lyckades sakna någon av dem. I Aftonbladets monter fördjupar du dig i revolutionen. Den gamle finske poeten Andersson gick ut och ersattes i sista stund av en flyktingkamin, som har samma imponerande självförtroende som ett pompöst uttryck. Vilken gås, tror jag, och gå till dörren med min vän. Slutligen undertecknade det.